MIKROLIV I VATTEN

MIKROLIV I VATTEN

Närvaron av vatten är en förutsättning för liv. Detta gäller även för mikroorganismer. Och vatten är deras rätta element. Varje droppe vatten innehåller mikrobiellt liv. Eftersom mikroorganismerna är så små uppfattar människoögat vattnet som grumligt först vid 10 miljoner kim per ml vatten. I motsats till människor och djurarter högre upp i näringskedjan har de olika bakteriearterna en nästintill oändlig metabolisk kapacitet. Därför finns på jorden ingen fuktig miljö, som inte är naturligt koloniserad av mikroorganismer. Oavsett om det är kokande varma svavelkällor, saliner (saltutvinningsanläggningar), glaciärer, så gott som näringslöst källvatten eller högt belastat spillvatten från industrin – nästan inget vatten är för ogästvänligt för bakterier. De har haft gott om tid att anpassa sig, för bakterierna har koloniserat vår planet i 3,5 miljarder år, alltså mycket längre än vi människor har varit här.

 

 

I sjöar, åar och dammar består mikroorganismernas huvuduppgift i att bryta ner organiskt material. Till denna process behövs syre och det fungerar bäst i väl luftade omgivningar, som forsande floder och porlande bäckar. I de här miljöerna skapar naturliga mängder organiskt material, som döda växtrester, kadaver eller exkrementer, inga problem. Efter bara några få kilometer har mikroorganismerna mineraliserat det organiska materialet. Dessa processer blir stimulerade i reningsverksanläggningar genom mekaniserade luftningssystem. När människan griper in och skapar obalans genom överbelastning av vattnet i industri- och hushållsavlopp blir dessa naturliga reningsprocesser bragda ur jämnvikt.

 

I stillastående vatten, som dammar och sjöar, är syreförhållandena något mer komplicerade. På våra breddgrader, med skiftande årstider, är det vanligt att det bildas två vattenskikt med olika densitet och syreinnehåll. På våren blir det översta vattenskiktet uppvärmt av solen och blir därmed mindre tätt och följaktligen även lättare. Genom kontakt med luften och genom fotosyntetiskt aktiva plantor innehåller dessa övre skikt normalt nog av syre. Det djupare liggande skiktet är kallare och därmed också tyngre och av fysiska orsaker blandar det sig inte med det övre skiktet. Mikroorganismerna i detta skikt använder sig av syre för att bryta ner sjunkande organiskt material och organisk förorening i vattnet. Det syre som finns i vattnet blir förbrukat vilket kan leda till syrebrist i detta skikt. Det finns inte nog med ljus i det djupare vattenskiktet för att klara av att producera syre genom fotosyntesen och fysikens lagar omöjliggör blandning med det syrerika övre skiktet. Om då den organiska belastningen är hög kan det leda till anaeroba (syrefria) förhållanden i det kalla vattenskiktet under sommaren. De anaeroba mikroorganismerna bildar metan och svavelväte och detta kan i sin tur bilda ett stinkande slam. På hösten, när det översta, varma skiktet blir nerkylt igen och får samma densitet som det undre, kallare skiktet, kan vattnet blanda sig och därmed blir det undre skiktet syresatt igen. De flesta sjöar som befinner sig i moderata klimatzoner genomgår denna cykel varje år.

 

Om man använder bakterier till rening av vatten använder man i grund och botten den mest ursprungliga och naturliga metoden. Den enda skillnaden från den naturliga processen i sjöar, är att man väljer ut och formerar vissa för uppgiften specialiserade mikroorganismer, som man sedan tillsätter i större mängder än vad som normalt förekommer. De utvalda mikroorganismerna är duktiga på att bryta ner eller ta upp vissa ämnen och därmed avlägsna dem från vattnet. Dessa ämnen kan vara miljöbelastande substanser, syreförbrukande organiska bindningar eller gödningsämnen som kväve och fosfat. De sistnämnda spelar en stor roll för den övergödning som kan orsaka explosiv algtillväxt i många sjöar och dammar. Om man lyckas att hålla nivåerna kväve och fosfat under kontroll kan algerna inte bildas. På så sätt kan bakterier konkurrera ut alger.

 

Några bakterier har förmågan att ombilda kvävet – som i vattnet är i saltform – tillbaka till gasform med hjälp av oxidations- eller reduktionsreaktioner. Då kväve i elementär gasform är bara dåligt lösligt i vatten, förångas den och är därmed inte längre tillgänglig för algerna.

Vanliga vattenväxter berörs däremot inte av dessa ingrepp då de tar upp sin näring från sjöbotten via rötterna.

 

Koldioxid och bakteriebiomassa är de viktigaste biprodukterna vid vattenrening med mikroorganismer. I ett naturligt system gör dessa bakterier nytta som näring till fisk, sniglar och små kräftdjur.

 

KONTAKTA OSS

 

NATURBALANS

Ållekulla 1053

280 72 Killeberg

 

Telefon: +46 (0) 479 80026

Email: kontakt@naturbalans.se

NATURBALANS PÅ SOCIALA MEDIER

MISSA INGA NYHETER

 

Få senaste nytt i vårt nyhetsbrev

© all rights Naturbalans